liisalindquist

det är egentligen lite fel att säga bästa vän eftersom jag faktiskt har två. den första jag tänker skriva om är en tjej som jag har känt sen jag föddes. hon heter Josefin Sjögren och vi känner varandra tack vare att våra mammor lärde känna varandra när jag låg i mammas mage och josefin var väl runt ett år. Josefin bodde i ett rött hus några hundra meter ifrån mig. vi umgicks aldrig i skolan även fast vi gick i samma klass, varför vet jag inte. vi hade väl våra andra kompisar som vi inte träffade lika ofta på fritiden eller nåt. i alla fall, josefin är nog den personen i hela världen som jag har mest minnen tillsammans med. vi har lekt tjuv och polis och knutit fast varandra i deras flaggstång, vi har byggt om hela golvet i både mitt och hennes rum till barbie-hus, vi har lekt med bratzdockor i min garderob, vi har varit arga på varandra, vi har blivit sams, vi har gått på varandras kalas och vi har delat hemlisar som ingen annan vet om. vi är så olika, men ändå funkar vi så bra ihop. josefin har aldrig varit en person som jag har pratat problem med, trots att vi känner varandra så bra och trots att jag litar på henne till 110 %, men grejen är att det är så jäkla skönt att ha en vän som inte gör någonting komplicerat, utan som man bara har roligt med. jag vill aldrig någonsin tappa kontakten med josse, och det ska jag se till att inte göra också.



den andra tjejen jag tänker skriva om heter Sandra Simlund. vi lärde känna varandra när hon började i min klass i ettan och jag kan inte minnas en enda gång som jag har varit arg på sandra längre än en dag. hon måste vara den snällaste människan som finns och hon är världens mest omtänksamma person. något jag är helt säker på, det är att sandra är den som känner mig allra bäst. hon vet precis allt om mig och hon kan mig utan och innan. hon vet vad jag ska säga innan jag ens öppnat munnen och till skillnad från mig och josefin så är vi så jäkla lika till sättet. sandra och jag umgås varje dag i skolan och jag är så himla glad att vi hamnade i samma klass i sjuan. sandra är också en person som man kan ha roligt med, och bara göra vad man känner för. det jag älskar med sandra är att hon ibland kan ha så sjukt mycket energi och bara vilja göra saker hela tiden samtidigt som man ibland bara kan åka hem till henne efter skolan och kolla på top model hela eftermiddagen eller bara prata. om jag säger någonting till sandra så vet jag att det stannar där. det spelar ingen roll vad jag säger och jag behöver inte ens säga att hon inte får berätta för någon. sandra kan läsa mig som en öppen bok. är jag ledsen eller arg så ser hon det utan att jag behöver säga någonting.

tuff jag var... verkligen...