liisalindquist

jag måste faktiskt säga att även om första gången jag träffade victor ensam var jättenervöst och en skräckupplevelse så ledde det till någonting otroligt bra och det är även en av de finaste dagarna jag varit med om.
det här kommer att låta jättetöntigt när jag skriver det och jag skulle antagligen störa mig på det om jag läste det på en annan blogg, men jag vill ändå skriva om det.
när vi hade kollat färdigt på filmen var klockan strax innan fem. min buss skulle gå tio över och vi började gå mot stationen. vi gick jättesakta hela vägen till stationen vilket gjorde at jag nästan missade bussen. min syster som satt på bussen såg mig och sa åt chauffören att stanna och det gjorde han. jag sa hejdå och började småspringa mot bussen. då hör jag victor säga: "kan man inte få en kram?"
jag blev antagligen alldeles röd i ansiktet men sprang dit och gav honom en kram, bussen fick vänta och min syster var inte alls glad på mig när jag klev på. jag tror att jag fortfarande var så nervös att jag skakade när jag satte mig på bussen, men bakom all nervositet var jag faktiskt riktigt glad.